30 comments on “Lite om min uppväxt

  1. Hej
    Jag hoppas att jag kan få lite info från Dig vad gäller Nybodahemmet.
    Jag tror att jag också varit på detta barnhem. Har börjat släktforskat.
    Jag lämnade barnhemmet 1961. När var Ni där?
    Mvh Pia

  2. Hej Pia!

    Jag minns inte exakt, men jag måste ha kommit till Nybodahemmet sommaren 1949, sannolikt direkt efter det jag gått ut 2:ra klass på Blommensbergs skola. Var sedan kvar där till början på juni 1950.

    Tyvärr har jag inte så mycket mer att berätta för dig om min tid på Nybodahemmet, utöver det jag sksrivit här i bloggen. Jo, jag minns att jag bodde i byggnaden längst bort, från ”ingången” sett – men det tillhör väl knappast något av det du var mest intresserad av att veta… 😉

    Dels var det några år sedan 🙂 och dessutom har jag en känsla av att jag minns mindre av min barndom än många andra barn, p g a den uppväxt jag hade…

    Vänliga hälsningar
    /Stig

  3. Hej Stig!

    Jag läste din intressanta berättelse om uppväxten på Nybodahemmet och på fosterhem i Värmland. Själv är jag sjuttiotre, född i Bromma men bodde på Kungsholmen till nio års ålder. Då blev jag i likhet med dig hämtad en dag 1944 till Nyboda utan att veta annat än att min mamma var klen och inte orkade ha mig hemma. Sen följde skolgång i Midsommarkransen som nybodagli med vad dit hör, rymning in till stan, och småningom utskrivning till tre olika fosterhem, de sista två på gårdar i Småland där livet förflöt väldigt likt din beskrivning i Värmland.
    Trots allt måste jag som du säga att jag hade det bra på Nyboda. Maten smakade bra, man var hel och ren, fröknarna läste saga för oss grabbar när vi satt hopträngda i sängarna på sovrummen som hette Blyger, Klocker och Trötter. Föreståndarinnan hette Brita Sjöman och hon höll koll på mig nere i Småland, bytte fosterhem när dom inte var snälla och såg t o m till att jag fick studera vidare när jag kommit hem till Stockholm igen.
    Så det har gått bra för mig i livet, liksom för dig, och jag tänker ofta att barnavården nog stod på en högre nivå på den tiden än idag. Mer tid ägnades åt varje unge, vi blev mätta, vägda och bedömda av psykologer och läkare, fick våra I.K. uträknade och personligheter utredda. Att det sedan blev hårdare ute på fosterhemmen hängde väl ihop med att man på den tiden mest var eftersökt som arbetskraft på gårdarna, trots att man var en skolgrabb på tio år och saknade erfarenhet och i mitt fall intresse för lantarbete.

    Självklart har det gått sämre för andra barn, det kan jag förstå av betättelser från andra som vistats på hem i Göteborg och andra ställen.

    Vad gör vi av våra minnen och tankar från uppväxten? Du skriver en blogg, det är bra, själv har jag skrivit självupplevda dikter om allt som format och gjort intryck på mig. Hoppas det ska räcka till en självbiografi!

    Vill du höra av dig så vore det kul!

    Hälsningar

    Jojje från Kungsholmen och Småland (identiteten är för alltid splittrad)

  4. Hej Jojje!

    Jag märker att vår uppväxt varit rätt likartad, med Nybodaahemmet, skola i Midsommarkransen och sedan transport till fosterhem. Ja, det hette att man var sommarbarn först första året. Vill gärna kalla resan till Värmland för transport, för att jag upplevde den så. Minns att jag var mycket starkt emot att skickas iväg – men vad hjälpte det…

    För min del har både intagningen till Nybodahemmet och flytten till Värmland känts mycket konstig. Vet att min mor var ute med någon annan gubbe (ja, i min dåvarande ålder upplevde jag honom som gubbe, men han behöver väl inte ha varit lastgammal direkt…). Vet att det blev skilsmässa. Det har jag fått reda på senare. Men jag har ingen aning om varför varken min far eller min mor kunde ta hand om oss två barn. Känns lite underligt det hela.

    När jag sedan gått ur folkskolan kom dom med förslag från Stockholm, att jag skulle gå en handelsskola. Så blev det. Sedan skulle jag in på kontor. Det ansågs ju fint på den tiden – även om man tjänade ca hälften mot vad dom tjänade ute i produktionen… Började efter något år att läsa på en aftonskola. Efter läsning fyra kvällar i veckan i fem år, plus läxor och skrivningar, blev det en ingenjörsexamen. Det var bra för mig, även om jag inte kände mig som någon tekniskt lagd yngling direkt. Men jag hade lite lättare att jobba när jag fick fundera lite när jag arbetade, så ett forskningslaboratorium passade mig bra.

    När jag började skriva bloggen, så var det inte direkt för att jag skulle ”skriva av mig” barndomsupplevelser. Kände nog mer att jag först borde starta med en presentation av mig själv. En sådan presentation, skulle väl samtidigt kanske bli lite av förklaring till varför jag nu är som jag är, och skriver som jag gör. Även om jag inte känner mig udda på något vis, så är vi ju alla lite olika individer och här känner jag mig rätt övertygad om att barndomsåren väger tungt här – även om dessa år är en, relativt sett, kort tid av ens liv.

    Blev riktigt imponerad av dig Jojje, att du visste att vad föreståndarinnan hette! Kul också att du nämnde om rummen med namn efter dvärgarna, Toker Trötter, Glader… Jag har ett minne av att jag som ung var välkänd med dvärgarna i Snövit – med att rummen hade deras namn, det var helt borta ur mitt huvud. Som jag nog nämnt i bloggen, så är minnet från min ungdom mycket begränsad. Men det kan mycket väl vara så att den delen av min hjärna där sånt lagras, är lite underdimensionerad… 😉

    Utöver det jag skrev om i bloggen, så minns jag väl att vi lekte i ett rum där vi byggde gångar av rätt stora träklossar, när vi inte var ute och lekte. Just det där måste jag tyckt vara väldigt roligt, eftersom just det finns kvar, medan i stort sett allt annat är bortblåst.

    Intressant att höra att även du har en hel del positivt om Nybodahemmet. Som sagt, man har ju hört såå mycket om tråkigheter i samband med barnhem – och tyvärr är säkert det man hört sant. Men en sak som jag frågat mig många gånger – hur de kunde ta min bror till ett barnhem och mig till ett annat. Och självklart inte minst – hur kunde de sedan placera oss i olika familjer? Frågor vi självklart aldrig får något svar på.

    Ha det så bra Jojje!

    Vänliga hälsningar
    /Stig

  5. Hej igen Stig!

    Kul att få svar så snabbt från dig!

    Det viktigaste först: Du har många frågor om varför man skickade dig till Nyboda och din bror någon annanstans, varför ni fick komma till skilda fosterhem, hur förhållandena eg. var i hemmet o s v. Du kan få en hel del svar på dom frågorna om du gör som jag gjorde för några år sedan;

    ringer till Stadsarkivet i Sthlm och skaffar fram alla journaler och handlingar från barnavårdsnämnden, sociala myndigheter mm. Jag fick själv fram avtalen mellan kommunen och fosterhemmen, inspektionsrapporter därifrån (ganska överdrivna om hur fint och bra allt var), läkarjournaler och t o m en bild på mig själv på berget utanför G 2. Där kan du läsa om vilka bedömningar man gjorde om hemmet och om dig själv, hur det gick för dig i fosterhemmet, i skolan o s v. Jag läste själv med stort intresse och förstod ett och annat bättre, t ex varför dom tog mig ifrån en av gårdarna i Småland. Men också att jag trivdes så bra i ett tidigare hem på Kungsholmen att dom ville adoptera mig, men inte fick för min mor, och då ville dom inte ha mig kvar.

    Du kan ringa till Stockholms Stadsarkiv, filialen i Frihamnen Magasin 3, telefon 08-6702970 (några år g:lt), jag fick hjälp av Niklas Lind, han kopierade upp allt som jag ville ha. Bäst är om du besöker arkivet men du kan nog få hjälp per telefon.

    Sen till tiden i fosterhemmen. Man är konstigt kluven när det gäller minnesbilder: Jag minns många detaljer, som att jag gick runt i gårdarna (precis som du) och sålde julkort och tidningar från en katalog, att jag kom i slagsmål med Pekka, ett finskt krigsbarn. Vi stred väl om vem som var allra längst ner på rangskalan. Minns också konflikterna, att jag vågade stå upp mot fosterfadern på en gård som inte ville kalla mig Georg (för fint?) utan döpte om mig till ”Olle”, mitt andranamn. Minns också C-skolan med tre klasser i ett och samma rum med socknens klockare som lärare (men han var bra). Och hur hårt dom utnyttjade en 18-årig adoptivdotter och hur ledsen hon var när hon inte fick åka och dansa. Den gården är idag jämnad med marken.

    Men det känslomässiga är märkligt tillknutet och avstängt som en hårt omknuten arm eller fot. Jag tror att det bagage jag har haft med mig från den tiden dels har varit en stark social revanschlusta – alltså nånting nyttigt i karriären, men som samtidigt skapat ett onormalt behov av uppmärksamhet och beröm, och dels en stor ensamhetskänsla – jag mot hela världen. Svårt ta emot kärlek, när jag väl fick sådan – och själv kunna ge ut – har det också varit.
    Jag tror du kan känna igen en del av detta.

    En annan egendomlig sak är att jag sällan tänkte på barndomsupplevelserna de åren jag gjorde karriär och bildade familj. Men ju äldre jag blir dess klarare blir
    vikten och betydelsen för den senare utvecklingen. Det är inget som går att stoppa undan och trycka ned, precis.

    En kommentar också till våra resp. utbildningar. Jag blev satt på spåret i realskolan av frk Sjöman, som jag minns med stor värme och gärna hade velat tacka som vuxen – jag har sökt överallt men inte funnit spår efter henne. Sen fick jag som du kämpa med aftonskola och senare tog jag handelsstudenten men jobbade hela tiden extra; bar ut tidningar, cyklade skubb, reste käglor på bowlinghall, vaktmästare på sjukhus, telefonmottagare på tidning mm mm. Alla jobben är jag glad för då dom gav mig en extra utbildning – och för första gången en känsla av att ha ett värde. Sen har jag läst vidare på universitet, men aldrig tagit någon formell examen. Jag läser också mycket men har svårt för fiktion och deckare, liksom för Lars Noréns pjäser och sånt. Min kvot av elände fylldes tidigt nog.

    Jag hade klara mål i yrkeslivet och trivdes bra att jobba inom industrin. Blev exportsäljare och marknadschef i stora företag och senare VD i några mindre.
    De sista 25 åren drev jag konsultverksamhet, senaste med ledarutveckling.

    När jag ser idag hur många barn och ungdomar som skickas till och mellan familjehem – upptagningshem för barn tycks inte finnas längre – så undrar jag
    ofta hur dom har det, om dom behandlas som familjemedlemmar, och hur det kommer att gå för dom i livet. Många kommer att bli märkta – och kanske inte ha lika lätt som vi hade att slå sig fram på arbetsmarknaden. Men kan dom bara förlåta och gå vidare, så kan det nog gå bra. Fastnar dom i offerrollen kan det bli betydligt tuffare att omvandla svårigheterna till något positivt.

    Ha det gott Stickan och hör gärna av dig igen om du kommer på nå´t.

    Bästa hälsningar

    Jojje från Kungsholmen

    P.S. Minns att jag faktiskt träffade en kille på en fest en gång som också hade varit på Nybodahemmet. Vi två stod i timmar och snackade för oss själva.
    Hur Nyboda kan ha kommit upp, förstår jag inte. Många skäms över att ha varit där, men det har jag aldrig gjort.

  6. Hej igen Jojje!

    Känner just nu inte för att engagera mig i varför vi hamnade på Nybodahemmet och hur sedan turerna gick när min bror och jag hamnade på oliks ställen. Det blev som det blev och nu skulle jag få lägga ner en del engagemang, och jag kanske till och med kunna reta upp mig en del – utan att i slutänden få ut något positivt?

    Idag är såväl mina fosterföräldrar som riktiga föräldrar döda sedan många år. Mina fosterföräldrar hade egna barn som var ca tio år äldre än mig och dom har jag alltid kommit bra överens med. En av dom är död sedan några år, men den andra har jag fortfarande en hel del kontakt med. Mycket fina pojkar.

    Mycket intressant det där att du och jag faktiskt hade en hel del gemensamma intressen som barn. Tänker på det vi båda var lite av ”affärsmän”. Vi hamnade båda i en liten skola med flera årskullar i samma skolsal. Du i en C-skola och jag i en B2. Här var vi fyra årskullar i samma skolsal och klass 1 och 2 läste samma ämne, medan klass 3 och 4 lästa något annat. Konstigt egentligen att det inte blev koncentrationssvårigheter. Numera är det inte direkt ovanligt att elever råkar ut för just den typen av problem i skolan, trots att alla klassen läste tillsammans. Men visst, koncentrationssvårigheterna här har knappast med skolan i sig att göra, utan är något som dom har med som en ryggsäck när dom åker hemifrån.

    Vi återupptog båda studier i Aftonskola – ett inte helt vanligt studiealternativ, åtminstone inte i min hemtrakt.

    Utöver detta har jag i likhet med dig haft lite svårt på det känslomässiga planet, men det är väl sannolikt något som alla drabbas av som inte fått någon riktig kärlek under uppväxtåren? Mitt självförtroende var väl heller inte det bästa under ungdomsåren. Ja, det är väl inte världens bästa idag heller… Kanske var både mitt och även ditt återupptagna läsande ett sätt att visa – jag kan… Jag fick riktigt bra betyg när jag började läsa och det stärkte självklart självkänslan en del. Att jag fick bra betyg berodde väl mest på att jag alltid haft lätt för matte. Skrivningarna byggde i många ämnen på olika typer av matematiska problem. Dessutom blev det ju roligare att läsa när man såg att det blev bra resultat, så jag kom in i lite av en god cirkel. Men språk hade jag inte lika lätt för och har väl aldrig haft…

    Såg att du läst en del på universitet också och där har vi en annan likhet. Jag har dock enbart läst ett antal 5 och 10 poängskurser på KTH i Stockholm, i Uppsala och i Karlstad. Samtliga kurser för att förkovra mig inom jobbet, metallografi och metallurgi. Säg materialteknik…

    Ser att du varit mycket framgångsrik i din karriär och sysslat med en hel del olika. Konsult, VD, marknadschef, ledarutveckling … Riktigt, riktigt bra gjort Jojje – mot den bakgrunden!

    Själv har jag jobbat på i princip samma arbetsplats sedan jag gick ur Aftonskolan. I o f s med olika arbetsuppgifter. Forskningsingenjör, projektadministratör, kundtjänstingenjör och de sista femton åren som produktutvecklare. Har genomgående haft bra jobbarkompisar och trivts bra med det jag sysslat med. Men jag har stött på en del svårigheter. Som jag nämnde var jag knappast någon språkbegåvning… Att då runt fyrtiofem – femtioårsåldern, efter att mest ha läst engelska, en vacker dag byta jobb där det ingick att hålla föredrag på engelska på olika seminarier o d. Men väl förberedd och sånt hade jag tidigt fått lära mig, så klarar man mer än man tror sig ska göra… 🙂 Men visst har ungdomarna idag betydligt bättre förutsättningar när det gäller den biten.

    De de så bra!
    /Stig

  7. Hej Stig!

    Förstår att du tycker det kanske inte är värt mödan att leta i arkiven. Men nu har du i alla fall en ingång om du skulle känna för det längre fram. I mitt fall ville jag kontrollera den bild som jag burit med mig sen nioårsåldern. Hur länge var jag på det ena och det andra stället, varför fick jag inte stanna där jag var först och trivdes, o s v…? I stort sett stämde min egen bild bra men jag fick veta mycket nytt, så jag är glad att jag forskade lite. Det enda som inte stämde var tidsperspektivet – jag var borta från hemmet i knappt tre år, men det kändes som en evighet.

    Det är väl på den punkten vi skiljer oss åt mest; jag kom tillbaka till min mor, medan du blev kvar i din fosterfamilj. Lustigt nog var jag emot att skickas till Stockholm igen, minns att jag tyckte jag hade fått kompisar, börjat jobba extra på en plantskola och tjänat mina första pengar och jag talade full småländska: ”Du ä ´la inte vetig, måste bösta på döra…” och i den stilen. Det blev förstås spö för det av grabbarna i kvarteret när man kom hem till Arbetargatan igen.

    Den fortsatta uppväxten blev inte bekymmersfri heller (men var är den det, och ska den egentligen vara det?), t ex hade vi tuffa slagsmål mellan gängen i ”gamla och nya Stadsis (Stadshagen)”, ”Kungsholmsstrandarna”, ”Wallingänget” och vad dom mer hette. Vi gick t o m över Västerbron för att slåss med gänget i Björns Trädgård på Söder. Vapnen var träsvärd, ärtrör och bellor, det mesta tillverkat i slöjden bakom ryggen på majjen och jag minns att en infångad kille blev upphissad i fötterna i en tall som bestraffning. Nisse hette hårdingen som ledde det hela. Många hamnade på ”Skrubba” och ”Bona” eller värre ställen. Själv hörde jag till dom minsta och var inte så kaxig; jag hade fått en viss självbevarelsedrift från mina tidigare år. Lätt kan det i varje fall inte ha varit för en ensamstående mor att få pli och hålla ordning på mig bland allt lockande otyg runtomkring. Det var i den miljön som frk Sjöman från Nyboda återtog kontakten och drev igenom att jag ”sattes i läroverk”. Det skulle jag idag ha velat kunna tacka henne för, men jag har som sagt inte kunnat återfinna henne.

    Sen vändes min frihetslängtan utåt. När jag var16 liftade jag och min kompis, 17, ensamma till Paris och tillbaka, en resa som vi lärde oss oerhört mycket av, inte minst tvingades vi ju klara oss på dom språk som talades i länderna. Städerna var märkta av kriget och tyska städer bestod delvis av ”Trümmerberg”, men folk var både snälla och gästfria. Belgien fick vi dock gå igenom, trots att alla hade fina, amerikanska bilar. Ingen tog upp liftare. I Holland och Tyskland däremot fick vi bo i dagar i familjer som hade egna ungdomar. På den tiden behövde man f ö aldrig sakna nattlogi om vandrarhemmen var fulla; man kunde alltid gå in på en polisstation och räkna med att få ligga i en cell, och t o m få frukost på morgonen innan man stack vidare. Det gjorde vi i Münster, Apeldoorn och även i Jönköping. Liftarresan blev som ett helt litet universitet och skulle bli en bra ”on-the-road” roman, om bara minnet räckte. Följande år blev det turer till andra länder, men nu på egen hand för mig och kompisen.

    För din del Stig blev det att stanna i fosterhemmet, och du blev tydligen kvar i en och samma familj. Det har nog bidragit till en större helgjutenhet och trygghet för dig som person, och du har kunnat skapa djupa relationer till en plats och till människor som fortfarande finns kvar. (Även jag hälsar dock på en fostersyster i Småland när jag kommer den vägen, mest av egna nostalgiska skäl – det är sådan vacker trakt!). Det här har väl också kunnat ge dig en mer gedigen identitet, t ex som värmlänning, medan jag är mera osäker på var jag har mina rötter.

    Facit för oss båda är väl ändå att vi har klarat oss mycket bra, trots – eller om det delvis är i kraft av – vad vi varit med om som barn. Vi har vunnit en del i
    livsförmåga men kanske tagit en del skada på det känslomässiga planet. Det mesta av det har väl åren hjälpt till att återställa men nog hade samma Stig och Jojje, som fått växa upp i sina gamla miljöer, sett något annorlunda ut. Om till det bättre eller det sämre är däremot omöjligt att säga.

    Känn nu inte att du behöver svara långt på detta igen men du är alltid välkommen om du vill maila mig direkt. Adressen är (borttaget).
    För mig har korrespondensen med dig Stig varit mycket givande. Nu får vi ta ansvar för att leva resten av våra liv, med allt bagage, på bästa möjliga sätt.

    Lev väl!

    Jojje

  8. Hej!
    Jag har just gått i pension och försöker skriva något om min uppväxt. Jag läste att du gått på Blommensbergs skola. Jag gick där i första och andra klass 1949-1951 och sedan gick jag där i den s.k inbygda realskolan 1954-1959. Vad kommer du ihåg från tiden i Blommensberg. Jag gick i en byggnad som kallades Häststallet och sedan i Borgen. Bägge är nu rivna på grund av Essingeleden. Min fröken i småskolan hette Eva Lundgren.
    Hälsningar
    Rune

  9. Hej Rune!

    Jag gick där, första och andra klass, 1946- 48. Sedan hamnade jag, som du kanske läst ovan, på Nybodahemmet och fick gå tredje klass i Midsommarkransen – innan dom skickade mig till Värmland…

    Tyvärr Rune så är mina minnen från min barndom ytterst begränsade, så jag har ytterst lite minne av min skolgång i Blommensberg. Som jag minns gick jag i en mindre byggnad som låg i andra änden av skolgården, om man utgår från huvudbyggnaden. Lite till höger om man kom från Gröndal. En mycket liten byggnad jämfört med huvudbyggnaden. Ett trähus i någon ljusare färg?

    Mitt nära nog enda minne från Blommensberg är att det var mycket varmt nä vi stod uppställda på skolgården på en examensdag. Hade nog inte kommit ihåg den händelsen heller, om det inte varit för att en flicka svimmade… Fick heller aldrig några betyg med mig från Blommensberg. Annars kunde jag kollat på dom vad jag hade för lärare där. De enda lärarnamn jag har minne av från Stockholm, är läraren från tredje klass i Midsommarkransen, Hildur Nygren.

    Även jag skulle vilja veta lite med om Blommensbergsskolan och inte minst skulle det vara kul att få se någon bild över hur det såg ut där på den tiden. Kanske har det givits ut någon hembygdsbok från trakten? Är kanske än mer intresserad av Gröndal, eftersom jag är uppväxt på Lövholmsvägen.

    Jag vill dock passa på och önska dig Rune lycka till i ditt fortsatta letande!

    Hälsningar
    /Stig

  10. Hej Stig
    Jag hittade några bilder när jag googlade på rubriken Blommensbergs skola. Jag hittade bilderna under en webplats som kallades Guldgubben
    Hälsningar
    Rune

  11. Hej Rune!
    Jag gick i Blommensbergs skola 1954 till 1957. De två första åren i klasserna 5 och 6, och därefter 1956-1957 i den inbyggda realskolan, i klass 7TB (tror jag den hette). Klassföreståndaren tror jag hette Sten Sandström och var lärare i matematik. Fysikläraren hette Bengt Wikström (?). Engelskläraren Tor Lundberg, tyskläraren Gustaf Brynnel och historieläraren Folke Norlen. Vad de övrig hette har jag glömt bort. Jag minns bara att det mycket kompetenta lärare. Jag flyttade sommaren 1957 från Stockholm till Småland, och har därefter bott i Lund. Jag har ofta undrat över vad som hände med kamraterna i denna klassen. Jag är övertygad om att vi gick i samma klass under klass 7 i den inbyggda realskolan.
    Det vore intressant om Du kunde skriva mig några rader.
    Hälsningar
    Per Alm

  12. Var på Nybodahemmet mars 1949-dec 1949 (född 2 mars 1948). Vill veta allt som går att veta om hemmet på den tiden. Mina egna journaler har jag fått ut, men hur bodde man, hur många var där, hur många fanns i personalen???
    Om det finns någon som vet – hör av er!
    Hälsningar
    Christina

  13. Hej Christina!

    Tyvärr är det väldigt lite jag minns från min tid på Nybodahemmmet, så jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Jag minns inte ens hur många vi låg på varje sal. Jag var annars där under den tid du var där. Tror att jag kom dit någon gång under 1948 och var kvar till juni runt 10 juni 1949. Jag är född 20 juli 1939, så jag var betydligt äldre än du när jag var där – så det känns lite konstigt att jag minns så lite från tiden där.

    Såg att du skrev att du fått ut journaler – och blev mycket nyfiken. Hur gick du då tillväga. Jag bor i Värmland (blev skickad hit när jag var på Nyboda), så vad som vore bra för mig skulle vara ett telefonnummer eller e-postadress. Det skulle vara intressant att få ta del av vad som finns nedskrivet.

    Hälsningar
    Stig

  14. Hej
    Satt en dag och funderade på mitt förflutna liv och fick för mig att googla om jag kunde hitta något om Nybodahemmet som jag och min 5 år yngre bror hamnade på.
    Jag minns att Inspektör Lidman som hade huvudansvaret för verksamheten.
    Jag hatade Nybodahemmet,fick inte ha mina egna kläder. Svinkallt med dessa duschningar och tomatsoppa som stog mig upp i halsen. det kändes som ett fängelse för mig.
    varpå jag ofta rymde från hemmet. två gånger blev jag hemkörd av polisen.

    jag minns också att precis vid utgången bodde en familj som jag lekte med så det gjorde det lätt att smita i väg. Min far bodde i Bandhagen

    Jag skulle mer än gärna träffa någon som upplevt Nybodahemmet under åren 1951 och fram till 1955.
    Jag skickades sedan till Småland och till en fosterfamilj.
    Skönt att läsa er konversation om det med kärlekslivet.
    Upplever mig som att jag i bland är fullständigt okänslig men så otroligt sårbar, en kluven känsla som är svårhanterlig.

    Bor i dag i Stockholm nära Midsommarkransen.
    Loreley

  15. Kommer i ihog hur det var i Borgen eller stallet? E en liten flicka om vill veta mer om alla hemligheter bakom blommensbergsskolan… Svara !! Vill veta… Har du varit med om ngt konstigt i borgen eller stallet?

    • Hej Lana!

      Jag gick bara på Blommensberg första och andra klass. När jag sedan hamnade på Nybodahemmet så gick jag klass 3 i Midsommarkransen, innan det sedan blev transport till Värmland. Ja, för mig kändes det som en transport. 😦 Känner inte till något om borgen, stallet och hemligheter runt Blommensbergsskolan. Min korta vistelse där, kan här såklart vara en anledning. Om det nu fanns hemligheter därifrån från 40-talet …

      Hoppas du får reda på vad du söker.

      Ha de så bra!

      Stig

  16. Det àr sà lànge sedan jag talade svenska! Men det var underbart att làsa din historia, Stig, som fôr mig àr som ”litteratur”; min ”sjâl” blir rôrd!!.. I regel ”kjânner” jag sjâlv ingenting,utom om ‘situationen’ âr nâra dôden, som t.ex. sjukdom..men din livshistoria har en klang med min, âven om det âr olika
    Jag hamnade upp i Paris, som nygift i en mycket gammal & rik fransk familj i 1964. Tyvârr fôrlorade min gren av den familien alla sina pengar, men jag hôll flagget upp..om du fôrstàr vad jag menar…
    Jag var sà van vid att hàlla flagg!!
    Fôddes i Oslo 1942; min far var Nasist. Min mor âlskade min far.
    Nâr jag var 8, reste vi til Sverige, Stocholm, fàr att bôrja ett nytt liv.
    Min far, dà fôrsâljare, hadde hittat en lâgenhet i Mâlarhôjden,Klubbacken 22 pà Sôderholm. Jag bôrjade pà skollan dâr,och i 3e klassen blev jag frôken Samuelsons favorit-elev. Hon âr sâkert dôd i dag.Sedan blev jag hennes ”black sheep”! ..Jag kommer inte i hàg hur man sàger det pà svenska!
    Min mor hadde ett kroniskt nervous breakdown och hennes syster,som gifte sig med en engelsman,hadde en villa pà den franska Rivieraen, och bjôd henne dit til Syd- Frankrike fôr 3 mànader. Jag var 1O àr och min bror 9. Pappa var sjàllan hemma.Fôr dagar och veckor..Ingen visste eller brydde sig om det.Vi hadde sparat den koppen, som hon hadde druckit sin sista kaffe av, innan hon reste. Hennes làppstift var fortfarande kvar pà koppen;

    Jag gikk 2 àr pà folkskolan med frôken Freden (en nevrotisk tyrann) tog realeksamen, d.v.s. 5 àr pà Blommensbergskolan, fràn 1952 – 1957. Magister Norlèn var den besta lâraren jag nàgonsin har haft!
    Mina fôrâldrar skildes, och min bror & jag hamnade pà Viggbyholmsskolan, en internatskola, som sedandess har gàtt konkurs.
    Om detinteresserar dig att jag skriver mer om den tiden, skriv tillbaka!
    Idag , âr jag màlare, konstnàr, som naturligtvis inte âr det lâttaste yrket, men jag hàller flagget uppe!!

    • Hej Vigdis!

      Känns såklart riktigt bra att du fick behållning av att läsa det jag plitat ner om min uppväxt.
      Du själv, med rötterna i Norge (själv hamnade jag som sagt i Värmland – och betraktas väl därmed av många svenskar som lite av halvnorsk :-), du har ett förnamn som för en icke norrman som jag, för tankarna mot Island. Mycket isländskt kommer sannolikt från Norge? En uppväxt i Stockholm för att sedan hamna i Paris. Internationellt värre … Ser också att du är konstnär och då kommer såklart tankarna – hur många konstnärer har i drömmen gärna hamnat i Paris. 😉
      Som jag skrivit, har jag många luckor i min uppväxt. Kanske en följd av det som hände under den delen av mitt liv? Barndomen är i tid räknad inte så lång, men den sätter detta till trots, spår för hela livet.
      Till sist. Skriv gärna mer om du känner för det. Alltid intressant att få ta del an andras livsöden, och intresset blir ju inte mindre, när livet medfört att det finns en hel del att berätta.

      Ha de’
      /Stig

      PS: Black sheep blir rakt av svarta får i svenskan.

  17. Hej jag heter Roland Öberg född i gamla stan 1937, förmodligen på nybodahemmet 1947-48, liten o rödhårig o massa fräknar , är nyfiken om ngn var där samtidigt jag kommer inte ihåg namn på fröknar eller nåt . Det enda jag kommer ihåg när vi diskade en gång i veckan var det 32 knivar, 32tallrikar,32 knivar, 32 glas. Hör av er till mig om ni minns ngt !

    • Hej Roland!
      Jag var nog där ett år efter dig och tyvärr minns jag lika lite som du. Minns att vi i ett lekrum byggde gångar av lite större träklossar, lekte utomhus och fick fiskleverolja. Den där oljan smakade kanske inte så bra, men det ingick att man skulle tycka den smakade förskräckligt illa. 😉 Minns tyvärr heller nte namnen på fröknarna. Den sortens minne verkar alltså ha varit lika dåligt då, som det är idag …

  18. Hej Petsa !! Du berättar att du fick den allra billigaste kostymen, när du skulle konfirmeras !?
    Men du fick kavaj och byxor iaf 🙂 . Jag noterar vidare, att du på 50-års jubileet INTE har kavaj !!!
    hahaha, men det kan vara, att det inte har med din ekonomi att göra ??. (Skojar bara–.

    Ja, Stig du vet ju något -en del- om min uppväxt, lite lika, men ändå väldigt olika din–
    Fader okänd, mamman ensamstående med barn. Ett (jag äldst) barn blev till två (Marianne). Flyttade från den ena pigplatsen till den andra. Mamma träffade pappan till våra två yngre syskonen. Nils jobbade i skogen, de dagar han iddes komma iväg. Orkade ingenting tjänade ingenting, vrångades med arbetsledarna och fick som följd de sämsta körningen mm mm.
    Fick plötsligt ett par extra ungar på halsen.. de måste ju väck !! (mamma var för snäll).
    Helt plötsligt befann jag mej i Skotta och skulle börja skolan (sju år) !!! Jaha ok, det hade inte mor förberett mej på!!. Helt ny situation, bara sådär ..

    Om vi leker att livet, erfarenheter, det man lärt sej. Från att lära sej äta, sitta, krypa, gå, prata, allt, ryms på en A4-sida, så var den A4-sidan ganska mager, den dag jag började skolan.
    Det är svårt att förklara, men det jag vill säja är, att jag fick ”klena” ramar att sas, luta mej emot.
    Mors självförtroende, självuppfattning, skam etc var ju kört i botten. Och självklart, som all forskning visat, fick vi också detta med oss i bagaget..

    • Hej Lennart!

      Först, visst du skojar bara om kavajen, men du vet ju också vilken enorm skillnad det är att inte få se ut som alla – när man går in i puberteten. När man blivit vuxen så tänker man inte i de banorna, utan klär sig och gör som man känner för, på ett helt annat sätt.

      Annars finns likheten, ingen av oss är uppväxt med guldsked i mun. Nackdelen är såklart att en mindre god uppväxt tär på självförtroendet. Barn behöver kärlek och det var det tunnsått med hemma, det som lägger grunden för ett gott självförtroende … Men här hade du kanske betydligt bättre ställt än mig. Som vuxna får vi lägga i den andra vågskålen, detta med att vi fått lära oss klara oss själva genom livet.

      Du nämner om Marianne …, Minns en Marianne och funderar på om den Marianne var din syster? Bodde hon också på Skotta? Var hamnade hon sedan?

      • Ja, barn behöver kärlek, som du säjer. Det var också tunnsått hemma, men jag tyckte om min mor väldigt mycket iaf. Jag vet ju att hon alltid tänkte på mej osv. Hur det sen är så är MOR den viktigaste personen i ett barns liv. I Skotta var väl inte så mycke kärlek och det begärde man inte heller på nåt vis. ”Det ingick inte i deras åtagande” liksom.. men annars ska jag inte klaga på Gustav o Greta, jag hade det förhållandevis bra där, inget att klaga på, men lite növvert var det väl.
        Marianne ja, hon hade det nog mycke värre, hon var också en tid hos Elna o Gustav. Hon var på Domra´n i Viljamsbol och ytterligare något mer ställe. Sen kom hon till Skottvråna, granne till Skotta. Där hade hon det inte alls bra. Nä fy ! Och sen därifrån till… Gick sen i Molkom och sen Karlstad där hon utbildade sej till sjuksköterska, gifte sej och via Stockholm så hamna hon i Sundsvall där hon bott i ja, 30 år– Vi har tyvärr inte så bra kontakt 😦 . Vi var fyra barn inalles…

      • Ja, det handlar mycket om tur och otur, när man blir bortlämnad. Brorsan Lasse växte ju upp hos Ottilia och Harald på Berg, vid kors i gräs och fick det riktigt bra.

        Mycket intressant det du berättar om Marianne och att hon också varit hos Elna o Gustav! Minns du ungefär när?

        Inte helt konstigt om ni inte har så mycket kontakt när hon hamnat så långt borta …

  19. Kan ha varit 1947- 50. 1950 kom hon nog till Skottvråna, då hon började skolan.. (Minnet är sådär–). Du kom väl till Nyborgs efter 1950 kanske ?

    • Ja, det låter troligt. Stämmer väl att jag kom dit i 1950, i början på juni. Efter skolan. Gick färdigt klass 3 i Midsommarkransen.

  20. Fint att få läsa om en uppväxt som skiljer sig så från min – problemfria, ja lyckliga. Tufft med den där kluvna känsln och den bristande självkänslan, men så givande att läsa med alla ganska detaljerade minnen. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s