Min uppväxt

Först lite om min uppväxt
– vem är jag – och varför?

Här har jag skrivit ner lite om min uppväxt – och jag tror bestämt att den ger lite svar. Detta eftersom jag har min bestämda uppfattning att just uppväxtåren i stor utsträckning kommer att prägla en persons fortsatta liv. Men självklart påverkas man även av med- och motgångar i ens vuxna liv. Det viktigaste här är kanske hur man lyckas hantera dessa. Är dom större än vad man klarar av så råkar man mer eller mindre illa ut – kan man reda ut dom – kommer man oftast ur dom starkare än före.

En riktig värmlänning, men bara nästan…

Visst, jag är en nära nog äkta värmlänning. Men inte riktigt som framgår av en liten återblick på min uppväxt. Född ”på Söder” i Stockholm.Jag sa ”nära nog äkta”. Detta då med tanke på att jag en gång i tiden föddes i Stockholm på Södra BB. Vi bodde då på Wolmar Yxkullsgatan på Södermalm, så i registren står det, född i Högalids församling. Så långt tillbaka i tiden, eller kanske rättare sagt, så liten att jag ingenting minns från då.

Uppväxten på Gröndal

Första minnet är faktiskt så sent som när jag som fyraåring fick en bror. Då hade vi flyttat till ”Gipskåken” som låg vid Lövholmsvägen på Gröndal, från Södermalm sett nordväst Liljeholmsbron, intill sjön Trekanten. På den tiden fanns inte så värst många hus där, men nu finns där ett stort bostadsområde. Här nedan den första bilden på mig själv …

Första bilden på mig själv

Första bilden på mig själv

Här bodde jag tills nio års ålder. Minnena från den tiden rör mest våra lekar. Det var några år sedan som sagt, så visst kan jag minnas fel till en del av det lilla jag minns. Men strunt samma.

Lite om våra lekar.

Burken
Den var kanske vår vanligaste. En var letare som skulle räkna till 100 medan vi andra gömde oss. När han sedan råkade se någon av oss ropade han namnet på denne och var han gömmer sig och sprang tillbaka, satte foten på burken och skrek ”Stickan på burken”, ”Rolle på burken” och allt vad dom nu hette.

Hann någon annan deltagare springa fram till burken och sparka iväg den under tiden letaren letade, fick letaren fortsätta vara letare – till dess han hunnit först till burken och kunnat ”ta någon på burken”. Då fick den han tagit stå. Alla som letare tagit fick fortsätta att gömma sig tills alla blivit tagna. Leken är slut när alla är hittade. Den som blev hittad först är jagare nästa gång. Alltså lite av en variant på kurragömma.

Spela kula
Här var det mest ”Pyramid” som gällde. Sitta med en 4-kulors pyramid mellan benen som dom andra som står på kanske ett par meters avstånd ska träffa. Den som har pyramiden får alla kulor som missar, men träffar någon pyramiden så får han kulornas i den. Och får själv sätta upp en pyramid.

Sen var det någon variant med ståldankar också. Jag hade någon rätt stor en – men självklart hade vissa större… Har dock glömt hur vi spelade. Minns också att det fanns fina sirligt målade glaskulor, men dom hade vi mest för att dom var så fina.

På tal dom spela kula. Här en fin dikt av Sven Selander: http://www.kula.se/dikt.html

Hoppa hage
Här var det ibland en 3 x 3 rutors, men mest var det sotarhage vi hoppade.

SotarhageBild av sotarhage.

Hoppningen var lika oavsett vilken hage vi använde.

Vi började med att kasta en sten i ettans ruta. Hoppade fram och sedan tillbaka. Kastade alternativt sparkade med oss stenen till nästa ruta, tvåans, treans… och hoppade fram och tillbaka. Missade man kastet/sparken så att stenen hamnade på någon linje eller utanför så var det den andres tur.

Tändstickor
När det regnat så det rann vatten i rännstenen så kappkörde vi med tändstickor. Inte heller den någon originell lek direkt. Lite av vad alla barn i städen lekte med på den tiden.

Leka affär
Inomhus lekte vi ofta affär. Att stå där och sälja minns jag att jag gillade riktigt bra.

Fotboll
Ja, fotboll spelades såklart även på den tiden. Bara något hundratal meter från huset hade vi en liten plan. Självklart inga målburar, linjer och såna finesser. Ett par stenar användes som målstolpar. Men någon egen fotboll ägde jag aldrig, så något eget bollkickade blev det aldrig tal om.

Händelser

Men precis som livet på äldre dar, så minns jag annars mest från när något för mig stort hade hänt.

Först den riktigt stora händelsen – fick en lillebror!
Detta när jag fick en lillebror, är både det första som största minnet jag har från min barndom. Kan än i dag se framför mig när han ligger där i sängen. Men som verkligheten är mest så är det otrevliga nyheter som etsat sig fast…

Lite om namn … Han döptes till Lars-Åke, men det fick han nog bara heta hos vår mor och far. Åke kapades bort och det blev Lars, men för mig har brorsan alltid varit Lasse. Kärt bara har många namn heter det. När vi som barn bodde i Gröndal kallades jag Stickan, det gängse i Stockholm när man var döpt Stig. Lars blev dock inte till Lasse i kompiskretsen, utan han blev Lättis. Det smeknamnet fick han eftesom han var rätt liten.

Här de två bilder jag har av oss två tillsammans, från barndomen. Polyfotot är från tiden på Gröndal, medan den andra bilden är tagen i Sunnemo. Men om Sunnemo längre ner …

 

Jag o Lasse när vi bodde på Gröndal

Lasse och jag på Gröndal

... och här när vi kommit till Sunnemo

… och här när vi kommit till Sunnemo

 

Nedan de bilder jag har av våra biologiska föräldrar, mamma Lilly och pappa Evert. Bilden på min mor är tyvärr av riktigt dålig kvalitet, men det är knappast hennes fel …

Lilly på Sörgården Ålem_oval

Mamma Lilly
Bilden är riktigt dålig,
men knappast hennes fel …

Pappa Evert

Pappa Evert

Pojken drunknade nedanför vårt hus
Tänker på när dom berättade för min om pojken kört ner i Trekanten med sin bob och drunknat, alldeles nedanför där jag bodde.

En kille skjuten
Och när dom berättade att en pojke blivit skjuten vid något gängbråk. Ett ungdomsgäng från Gröndal hade visst drabbat samman med ett gäng från Aspudden. Själv såg jag dock inte varken gäng eller bråk någon gång. Men vid min ålder var man knappast ute när sånt hände. Så även förr var det bråk, men inte som nu mellan invandrare (fanns knappt då) och svenska ungdomar, utan mer revirbråk. Inte helt ovanligt att killar lite bortifrån blev populära hos hemmatjejerna – och sånt skulle stävjas. Men normalt sett var det annars huvudsakligen utan tillhyggen på den tiden…

Huset ovanför oss brann ner till grunden
Kommer också mycket väl ihåg en stor brand. Ett stort hus en bit ovanför där vi bodde, ”Gipskåken”, brann ner till grunden. Inte minst den där mycket speciella lukten som blev efteråt. Den bet sig verkligen fast i mina sinnen.

I andra världskrigets spår
Andra världskriget rådde ute i världen, men inget som en liten kille som jag hade en aning om. Men jag minns att vi en tid hade total mörkläggning. Masonitskivor för fönstren och alla ljus ute var släckta, så vi fick göra våra promenader med hjälp av en ficklampa. Det där visar att de ledande här i landet under någon period måste ha ansett att det funnits risk för anfall och Stockholm var sannolikt huvudmålet vid ett eventuellt sådant.

Min mor hämtad med ambulans
Ytterligare en obehaglig händelse som bet sig fast ordentligt i ett litet barn. Det var när dom kom med en ambulans och bar ut min mor. Ingen sa något om vad som hänt, inte ens senare. Har efter det alltid tyckt att det varit otäckt med ambulanser. Se och höra dom efter vägen har man såklart fått vänja sig med och är inget problem, men så fort dom stannar till och hämtar någon på bår. Men det är kanske en helt normal känsla som flertalet upplever…

Fiskarna i den där vaken…
En annan sak, en liten udda detalj som jag minns att jag funderade över, var att det alltid bildades en vak i strandkanten av Trekanten åt Liljeholms-hållet, där det samlades alldeles gröttjockt med vit fisk, sannolikt mört och/eller löjor. Fick aldrig reda på vad som var orsaken. Sannolikt var det nog syrebrist i sjön, men det kunde även varit att där utmynnade något avlopp som gick ut i sjön just där, där det fanns en del matnyttigt för fiskarna. Knappast någon udda företeelse på den tiden…

Miljön
När jag kommer att tänka på detta med avfall så minns jag mycket väl hur det i Liljeholmsviken flöt omkring människoskit, kondomer och annat. Till och som litet barn på den tiden tyckte jag det såg läbbigt ut. Avloppen måste, åtminstone till stor del, ha fått gå rakt ut utan minsta form av rening. Där jumpade ofta barn på isblocken vintertid… Brukar därför ibland tänka på hur mycket positivt som hänt på det området sedan dess. Nu finns självklart inga skitkorvar och kondomer som flyter varken där eller i någon annan del av Mälaren. Det har t o m påståtts att Mälaren är så ren numera att det inte ska vara någon fara ens att dricka vattnet i Mälaren mitt inne i Stockholm. Vet dock inte om detta är med sanningen överensstämmande?

Lära cykla på pappas cykel
Har också tänkt på ibland när min far försökte lära mig cykla. Där tog han på sig en övermäktig uppgift. Jag hade självklart ingen egen cykel utan jag skulle sticka in ena benet under ramen på hans herrcykel. Som sagt, då hade varken jag eller min far det speciellt lätt. Han gav upp, så jag fick lära mig cyklandet långt senare i min ungdom. Då på en gammal damcykel – en klar fördel…

Skolan – Blommensberg
Gick första och andra klass i Blommensbergs skola (se bilder) Vår skolsal var belägen i en av de två mindre byggnaderna till höger.

Blommensbergs skola och Trekanten

Blommensbergsskolan_2

Blommensbergsskolan 1946 1 klass

Här en klassbild från Blommensberg 1946, klass 1. Själv syns jag längst ner till höger.

Har senare i livet varit en hel del till Stockholm, huvudsakligen resor i tjänsten. En gång när jag för ett tiotal år sedan skulle till Nutek i Årsta och övernattade i Midsommarkransen, tog jag en promenad till Blommensbergs skola. Då hade skolan lagts ner och byggts om till seminarium. Det berättade en vänlig dam som öppnade och släppte in mig för ett besök.

 

Till barnhem

Tiden på Nybodahemmet
Ja, både min bror och jag hamnade på barnhem samtidigt. Jag var då i nioårsåldern, så han var alltså fem år gammal då. Att vi hamnade där berodde inte på oss två. Vad exakt vet jag dock inte, eftersom ingen talade om något för oss. Vet att det blev skilsmässa – men har ingen aning om varför varken vår mor eller far fick (kunde?) ta hand om oss? Har heller ingen aning om varför jag kom till Nybodahemmet – medan min bror hamnade på ett barnhem i Nacka? Mycket vad gäller barn och omsorg var alltså mycket sämre på den tiden.

När det talas om barnhem, så har barnhem en väldigt dålig klang. Säkert med all rätt. Säkert fanns det många barn råkat illa ut och fick det jättejobbigt på olika barnhem. Men som tur var, var Nybodahemmet något helt annat, åtminstone den avdelning jag var på. Skillnaden var säkert i mångt och mycket avhängigt av vilken anledning man blivit placerad på barnhemmet. Där dom samlade ihop ”smågangsters” var säker risken betydligt större att det skulle uppstå komplikationer. Som sagt, jag har enbart goda minnen från min tid där. Vi barn lekte och hade kul och personal var snälla mot oss. Inte heller maten har jag något dåligt minne av – men det må sägas att jag var förvisso inte bortskämd direkt. Minns att vi fick en sked levertran varje dag. Till och med den gick ner utan större besvär, men alla andra barn grinade illa – så det fick väl även jag lov att göra. Barn ville väl vara som de andra barn även förr i tiden…

Önskelistan…
Jo, en för mig negativ händelse kom att ett bra tag sitta kvar djupt i själen. Vi satt där församlade alla barnen och personalen sa att vi skulle skriva varsin önskelista. Jag hade ingen aning om vad det var fråga om. Trodde att vi skulle skriva ner vad vi skulle vilja ha när vi blev stora, så jag skrev att jag ville ha bil, buss, flygplan och något mer liknande. Sedan blev det jul och julklappsutdelning. Något som jag aldrig hade varit med om… De andra barnen hade önskat olika spel och annat. Jag fick min leksaksbil, leksaksbuss, leksaksflygplan… Då förstod jag såklart vad den där önskelistan var och det kändes riktigt jobbigt. Hade jag bara visst… då hade jag skrivit upp helt andra saker.

Pojken på Nybodahemmet som råkade riktigt ill ut
När jag var där var det en pojke som klättrat runt staketet vid en viadukt över där tåget kom, innan det åkte över Årsta-bron. Han hade då kommit för nära ledningarna och blev mycket brännskadad. Vet att personalen sedan ofta berättade för oss hur duktig pojken var på sjukhuset. Hur det slutade för honom vet jag inte.

Bland kommentarerna nedan finns en diskussion mellan mig och ”George”, d v s Georg Sjöberg, boende i Grevie. Georg gav senare ut en biografi om sin uppväxt ”Ett liv” och ett kapitel den boken omfattar just vår diskussion längre ner på den här sidan. Känns mycket intressant. I samband med att Georg gav ut sin bok, skickade han mig ett signerat exemplar. Mottag det tacksamt och måste få sagt att ”Ett liv” verkligen är läsvärd! Här en bild av omslaget plus en av de länkar jag fann om Georgs bok:

Ett liv Georg Sjöberg

http://hd.se/bastad/2011/06/07/forfattardebutanten-fran-grevie/?images=all

Barnens ö
Bland dom positiva minnena därifrån var när vi fick åka till Barnen ö en sommar. Jag minns väl hur jag och några killar till gick vilse när vi drog iväg ut i skogen där. Säkert olovandes… Men tillbaka kom vi till slut på något sätt.

 

Till Värmland

Med adresslapp på bröstet …
Den här biten tillhör säkert den jobbigaste i min barndom. Hur dom en dag sätter en adresslapp på mig och sätter mig på ett tåg till Värmland, närmare bestämt Munkfors, f v b till familjen Nyborg, Södra Väsby i Sunnemo. Kommer mycket väl ihåg att det kändes frustrerande att inte få vara kvar, utan bara bli skickad iväg … 😦

Min bror Lasse …
Även min bror skickades iväg till Värmland vid ungefär samma tidpunkt. För mig var det på försommaren det år jag skulle 10 år, när brorsan alltså var sex. Vi kom till samma kommun, Sunnemo (Sunnemo var egen kommun på den tiden), men till olika hem, ca 7 km från varandra. Jag hamnade hos familjen Nyborg i Södra Väsby och Lasse hos familjen Harald Johansson, Berg i Gräs.

Efter något år, när jag lärt mig cykla kunde jag besöka honom lite oftare. Men bara detta med att sära två bröder kändes då och känns fortfarande, för mig riktigt illa.

Stickan och Lättis blev till Petsa …

Som värmlänningar blev jag inte längre Stickan och Lasse inte Lättis.
Jag som enda Pettersson i kommunen på den tiden, fick smeknamnet Petsa, synonymt med Olsson – Orsa, Persson – Persa, o s v. Lasse hade kvar sitt Lars/Lasse tills han blev lite äldre och blev Lill-Petsa (Petsa den yngre), som sedan efter flytten till Munkfors blev Petsa. Därefter finns det alltså två Petsa och vem som avses är såklart avhängigt om den som talar om Petsa i Munkfors- eller Hagfors trakten … 😉

Uppväxten i Värmland
Jag kom dit som s k sommarbarn, men blev snart fosterbarn. Dom hade säkert planerat så redan från början … Mina fosterföräldrar ja. Jag blev inte illa behandlad, men visst var det en svår omställning… Dom hade en för den tiden rätt stor lantgård med häst och epa-traktor, drygt tiotalet kor, grisar och höns. Dom jobbade hårt både dom själva och deras söner. Hela deras liv gick enbart ut på arbete. Förutom allt arbete på jordbruket och en del skogsarbete så var dom mycket upptagna med en mängd uppdrag inom kommunalpolitiken, Konsum, Folkets Hus förening m m. I arbetarrörelsen ingick en mängd föreningar på den tiden. Så självklart kom det att ingå en hel del jobbande för mig också. Fick en liten slant varje vecka för gräsmatteklippning och arbete på jordbruket som jag utförde. Allt skulle sparas – sparandet var ett signum där. Så slantarna jag ”fick” noterades i en litet häfte. Vet inte hur mycket det blev och det var väl heller inte helt intressant för mig. Fick ändå aldrig något att handla för. Det fanns en affär några km bort, men den var jag aldrig in i.

Huset där jag växte upp låg mycket vackert vid Lidsjön (se bild från den tiden). Just detta med vackert läge, var väl ingenting man tänkte värst mycket som barn, sånt värderar man mer som vuxen.

Ett plus med närheten till sjön var såklart, att jag kunde ta ekan nere vid tvättbryggan (se bild) och ge mig ut på gäddfiske tidiga mornar. Fick nästan alltid någon eller några gäddor. Kul att ta hem och väga. Vikten hos de lite större låga runt ett par-tre kilo. När jag kom hem med fisken så måste jag ju äta den också. Har du dragit hem fisk så … ;-)Gjorde såklart så också, men gädda tillagad av ”ickekockar”, blir knappast till någon smaksensation. 😦

Blev ”affärsman”
När jag blivit ett par år äldre så började jag ta först ta hem jultidningar, från Åhlen & Åkerlund tror jag det var, och sälja i trakten. Dela tjänade jag lite, men inte minst tyckte jag det var kul att åka runt och gå in till folk och sälja. Mitt barndoms leka affär blev lite av verklighet. Försökte ett tag utöka min försäljning genom att från Strålin & Persson ta hem julbonader och annat för julen och åka runt och sälja. Dom allra flesta köpte alltid något av mig -men sannolikt mest av ren sentimentalitet? Du vet, i gamla jordbrukarhem så hade dom säkert gamla sådana liggande sedan massor av år tillbaka och tyckte säkert att dom duger väl så bra i år också. Och säkert fanns det dessutom en hel del nostalgi kvar i deras gamla julpynt…

Skolan
Vad gäller skolan, så blev det självklart nytt igen. Jag började fjärde klass när jag kom dit. Skoltypen var någon form av B-skola, där klass 3-6 var i samma klassrum. Klass 3-4 hade samma läroplan och detsamma gällde klass 5-6. När klass 3 och 4 t ex hade räkning (så hette det då), så kunde klass 5 och 6 kanske ha historia eller geografi. Den där blandningen av två olika lektioner i samma klassrum var inga problem i sig, åtminstone inte för mig.

Lid skola klass 4 1959 rev

Klass 4 Lid skola 1951. Klassfoto klass 3 – 6.
Stående allra längst bak till höger, vår lärare Sven Engvall. Sedan …
Stående från vänster:
Lennart Mattsson, Gunnar (på Bäcken) Danielsson, Lars (i Kärr) Nilsson,Bernt (på Granfall) Johansson, Bo Mithander, Stig (ve Nitter) Persson, Sigge Skoglund, Åke (i Kalvhagen) Karlsson, Weijne Strömberg (Fr. Karlskoga,min dåvarande fosterbror), Stig ( i Väsby) Eriksson, Hans (i Björngården) Ohlsson, Bengt (på Tjärn) Eriksson, Lars-Erik (på Lisbroa) Olsson, Hans (i Kalvhagen) Köhler, Jags själv Stig (Petsa) Pettersson.
Ja, stående allra längst bak ses vår lärare Sven Engvall.

Sittande från vänster:
Nisse (vid Kalven) Johansson, Inge (i Nore) Olsson, Gun-Britt (i Snår) Nilsson, Maj-Britt (i Duvenäs) Persson, Gunvor (i Nore) Bäckman, Ing-Britt (i Nore) Bäckman, Gun-Britt Gustavsson, Birgitta (på Tjärn) Eriksson, Elis (på Lyckbacken) Nordlund, Sture (ve Nitter) Persson, Bo (på Bäcken) Beckman

Lid skola klass 6 1951
Klass 6 Lid skola, alltså en samling 12-åringar.
Över raden från vänster:
Först allra längst bak, Skolköksföreståndaren Florence Lindegren och vår lärare Sven Engvall. De två som ser lite äldre ut …
Sedan stående. bakre raden från vänster:
Bo (i Kärr) Eriksson, Lars (i Kärr) Nilsson, Sture (i Björngården) Persson, Inge (i Nore) Olsson, Nils (vid Kalven) Johansson, Bo (på Bäcken) Beckman, Elis (på Lyckbacken) Nordlund, Sten (på Viljan) Andersson, Jag själv – Stig (Petsa) Pettersson, Kjell (på Bäckhea) Jansson, Kjell (i Lid) Karlsson, Lennart Mattsson.
Nedre raden från vänster:
Gun (på Bäcken) Beckman, Gun-Britt ( i Snår ) Nilsson, Margareta Wessby, Birgitta (på Kärn) Eriksson, Gun-Britt Gustafsson, Gunvor (i Nore) Bäckman, Maj-Britt (i Duvnäs) Persson, Doris Karlsson, Gunilla (på Viljan) Andersson, Mona.
Som synes – minnet sviker vad gäller vissa namn. 😦

Som tur var hade jag lätt för mig i skolan. Klarade mig bra trots att jag aldrig läste en läxa. Blev aldrig mobbad, men visst fick jag en hel del gliringar över min av naturliga skäl dåliga värmländska. Att byta ut min naturliga stockholmsdialekt snabbt var inte helt lätt. Det jag hade lätt för i skolan var i första hand ”matte”, men även historia, geografi och sånt intresserade mig en hel del. Men jag var, och har väl aldrig varit, något språkgeni direkt… Just det hade väl annars suttit fint när jag snabbt behövde byta dialekt.

Blev omkörd av skolbilen
Måste få sagt att jag hade lite osis med avståndet till skolan. Jag hade 2,5 km och det krävdes 3 km för att få åka med skolbilen… Och första året kunde jag inte åka cykel heller, så jag fick gå till skolan varje dag. Att gå dessa kilometer gick väl bra i sig – men att varje morgon bli omåkt av taxin med de andra barnen som bodde lite längre bort. Han stannade inte en enda gång och tog upp mig, även om det råkade finnas plats i bilen. Sånt kändes faktiskt lite tungt.

Matbespisning – en höjdare!
Något riktigt positivt med skolan var den goda maten vi fick på barnbespisningen. Ja, inte första året, för då var det ryggsäck med matsäck (smörgåsar och mjölk) som gällde. Men från 4:e klass fick vi barnbespisning på skolan och som jag tyckte jättegod mat. Det absoluta favoriten var torsk med vitsås och potatis. Det var något riktigt häftigt!

Det var inget fel på maten hemma heller, men det blir ju i stort sett detsamma i ett jordbrukarhem. Frukosten var exakt densamma varje dag. Havregrynsgröt – som jag inte tog alltför stora portioner av, hur många barn gör det? Men det fanns alltid ett smörgåspålägg utöver mesosten, som jag tror bara fanns hos oss? Finhackad uppstekt potatis på smörgåsarna. Det tyckte jag riktigt bra om, så det blev som sagt inte alltför mycket gröt utan mer hembakad brödkaka med stekt potatis på.

Nallade mat…
Trots att vi hade en hel del höns fick vi aldrig äta äggen som dom var. Nej, dom såldes eller användes vid tillagning av pannkakor och annat. Vi var två ”sommarbarn” – det hette så till att börja med – sedan blev det fosterbarn. Vi tyckte stekt ägg var jättegott, så ibland när vi var ensamma hemma så stekte vi ägg i smyg. Vi var noga med att vädra efteråt… Jag tror inte dom sagt något om dom kommit på oss, men vi visste inte… Kanske visste dom till och med på att vi åt ägg när dom var borta, men nämnde aldrig något?

Vi var lite oärliga även när det gällde en annan ”matsak”. I källaren fanns jättegott hermetiskt inkokat kött i konservburkar. Dom skulle sparas – som nästan allt annat…

Sparsamhet eller ska vi säga snålhet…
Sparsamheten där hade helt klart gått över gränsen till snålhet. Minns att don en gång fick en chokladask. Den skulle stå på ett bord i finrummet tills dom skulle få främmande. Den stod där så länge innan den blev uppäten att det blev larver i den, så dom fick kasta den. Sparsamhet, åtminstone överdriven sådan, är inte alltid en dygd… Men åter till konservburkarna. Det hände ibland att gummiringen lossnade och då gick det inte att spara köttet längre, så då var det fritt fram att börja äta av innehållet. Det var här vi var lite oärliga – vi gick vid tillfällen ner i källaren och lossade någon gummiring. Sedan kunde vi då och då lätta på locket och ta små bitar i taget…

Som sagt, en nära nog extrem sparsamhet var en dygd där jag växte upp. Denna sparsamhet drevs till det yttersta av min fostermor och var sannolikt ett arv från hennes barndom. Denna sparsamhet genomsyrade hon hela familjen, så det var inte så att enbart jag var den drabbade.

Tonåren

Läsa för prästen – och konfirmationen…
Dåtida gängse skolgång, folkskolan, var 7-årig. Under sista året ingick dessutom att läsa för prästen och sedan var det konfirmation. Inte för att jag var troende direkt, utan det var bara så i bygden att alla skulle läsa för prästen och konfirmera sig. Efter det kunde man betrakta sig som vuxen och kunde gå ut på kvällarna och träffa tjejer – eller ”jänter” som det hette hemmavid. Men för att få gå ut på helgdagskvällarna och träffa roa sig, så måste jag nu arbeta på dagarna. Skulle jag vara stor på kvällen – så måste jag vara stor på dagarna också. Svårt att säga emot den logiken. Men – ärligt talat så var det knappast värst mycket som jag och de andra fosterbarnen sa emot. Ingen av oss hade väl så värst mycket till självförtroende.

Nedan konfirmationskortet::

Konfirmation Sunnemo 1953

Bakre redan från vänster: Inge (i Nore) Olsson, Lars (i Kärr) Nilsson, Kjell Karlsson, Bernt Johansson, Göran Harwing, Stig Dahlman, Björn Ovefjord, Matz Berneling, Sigge Sundqvist.
Mellersta raden: Bo Beckman, Jag själv Stig (Petsa) Pettersson, Lars (Buss-Lars) Karlsson, Seija Maksimainen, Barbro Bäckman, Egon (i Prästgården) Eriksson, Lennart Mattsson.
Främre raden: Doris Karlsson, Hillevi Nilsson, Anita Lind, Barbro Borgenhard, Gotthard Harwing, Lena Bergman, Maj-Britt Persson, Margareta Nilsson, Gun Westlund.

… och här vid vårt 50-årsjubileum:
Konfirmationsjubileum 20 juli 2003

Stående: Stig (Petsa) Pettersson, Bernt Johansson, Bo Beckman, Göran Harwing-Krååk, Kjell Karlsson, Maj-Britt Persson, Thomas Dreves (prästen), Matz Berneling, Barbro Borgenhard, Björn Ovefjord, Bror Jansson, Lars (Buss-Lars) Karlsson, Sigge Sundqvist, Lars (i Kärr) Nilsson, Stig Dahlman, Egon (i Prästgården) Eriksson.
Sittande: Anita Björk, Doris Jansson, Seija Karlsson (f.d. Maksimainen), Lena Johansson (f.d. Bergman, Gun Westlund.

Jag var inte ensamt fosterbarn där
Andra fosterbarn ja… Jo samtidigt med när jag kom till fosterhemmet kom också en annan pojke, Weijne Strömberg från Karlskoga, som var ett par år äldre än mig. Vi trivdes jättebra tillsammans, så det kändes lite som ännu en chock för mig när hans far efter ett par år ville ha hem honom till sig igen. Minns att jag följde honom till bussen och grät våldsamt när han åkte. Men nästa år kom ett annat fosterbarn, Rolf Pettersson – även han från Karlskoga. Han var ett fem år yngre än mig. Det var aldrig några problem oss emellan, men han var så pass mycket yngre att vi inte lekte så mycket tillsammans, så på så vis blev det aldrig som med Weijne.

Åter till konfirmationen…
Men tillbaka till konfirmationen. Även här hände det en sak som skulle stuka till mitt redan då stukade självförtroende. Alla de övriga pojkarna som läst för prästen hade vid konfirmationen fått fina enkelknäppta mörkblåa kostymer. Jag fick den billigaste min fostermor kunde finna upp. En svart dubbelknäppt, som jag tyckte vad riktigt ful faktiskt. Sånt kändes! Man hur det var så hade jag, kostymen till trots, inte svårt direkt att träffa både den ena och den andra av det andra könet – så självförtroendet började växa till sig – åtminstone till en del.

Beslut från ovan – jag skulle läsa vidare
Sedan kom dom på att jag borde läsa vidare. Har för mig att det var någon översyningsman från socialen som låg bakom det beslutet. Jag hade högsta avgångsbetyg i matte och bra betyg i övrigt också, och sånt vägde väl tungt. Jag skulle börja på en realskola och ta realen hade dom bestämt. Det gick bra de första två åren – bortsett då från tyskan. Hade fortfarande svårt att läsa hemma som jag självklart borde ha gjort.

Men annat blev intressantare…
Bästa kompisen hade börjat arbeta och tjäna pengar och vi började gå ut och roa oss och det var ju kul.. Problemet för mig blev alltmer att han tjänade pengar – men inte jag. Jag hade inga. Det gick så långt att jag skoltrött en dag bara sa att nu åker jag inte till skolan mer. Jag slutade tvärt – utan att först ha skaffat mig något jobb. L

Efteråt inser jag ju att just detta självklart var ett utomordentligt dumt beslut. Jag var då tvungen att ta det första bästa jobb som jag kunde få.

Jobb – som springschas…
Jag blev springschas på ortens stora affär. Körde hem matpaket med en paketcykel och jobbade däremellan en stor del av tiden på lagret och plockade fram i hyllorna. Lagerchefen, som jag jobbade ihop med om dagarna, var utomordentligt trevlig och snäll. Han bodde i anslutning till affären och utanför lekte hans lilla pojke. En pojke sedemera blev vårt lands kanske mest populära artist under årtionden, Christer Sjögren. Pappan sa alltid att pojken alltid varit precis lika vardaglig och trevlig trots sina enorma framgångar. Han blev som sin far. Äpplet faller inte långt från trädet, heter det.

Handelskola
Sedan fick jag frågan om jag ville börja på en handelsskola i Ljungskile till nästkommande höst, d v s när jag fyllt 18 år. Lät riktigt intressant att få komma bort, så jag svarade ja på direkten. Tyvärr för min del, fick min fostermor reda på att det skulle startas en handelslinje på en skola inom kommunen där jag bodde – och då ändrades tyvärr planerna och jag fick börja där. Inte lika kul, men jag såg faktiskt fram emot att gå kommunens handelsskola. Skoltröttheten hade som tur var lagt sig efter nära ett år utan skolgång.

Nu var skolan så intressant – att jag började läsa läxor till och med! Det gick riktigt bra för mig och jag var som regel den som hade högsta betygen vid skrivningarna. Motoriken i händerna var inte lika bra, så när det gällde maskinskrivning var jag nog en av dom som hade lägsta takten. Men jag fick väl trösta mig med att jag fick AB, d v s näst högst betyg, i maskinskrivningens teoretiska del, systemkännedom. Vad jag nu hade för nytta av just det… 🙂

Första ”riktiga” jobbet
Jobbade ca ett år på ett lönekontor för skogarbetarlöner. Att dagarna i ända sitta och knappa in siffror i en stor ordentligt rasslande Burroughs-maskin var nog trots allt lite för monotont för att kännas helt intressant. Dessutom började jag bli förälskad i en tjej och det underlättade knappast koncentrationen. Det gick, men visst gjorde jag mina feltryckningar då och då… 😦 Det som var intressant på det jobbet var lunchrasterna. Då satt vi i stort sett alltid och spelade bridge. Jag och de flesta andra spelade enligt Culbertsson, men någon var, som jag tyckte, lite mer avancerad och spelade efter annat spelsystem, Efos. Var kvar där tills jag skulle in i lumpen.

Mönstring
Alltså detta med militärtjänstgöring. Men först skulle man göra en s k ”mönstring”, d v s ställa upp på ett muntligt och skriftligt prov. Gjorde provet och blev tillfrågad om jag kände för underbefälsutbildning. Men någon sådan var jag inte intresserad av. Kanske var det inte enbart detta med att jag inte var intresserad? Andra hade tipsat mig om att det var något som man skulle akta sig för. Fortfarande var självförtroendet lite halvtaskigt. Lägg sedan till detta med att jag bodde i ett brukssamhälle, alltså en miljö där man helst inte sticka ut från mängden. Det var lite detsamma som att ”tro att man var nåt”. Brukssamhället var, och är nog än idag, starka fästen för Jante-lagen. 😦

Militärtjänstgöringen ”Lumpen”
T2 i Skövde blev det regemente där jag placerades. T som Trängregementen = underhållstrupper såsom signalstyrkor, sjukvård och koktross. Själv hamnade jag på en signalpluton. Trivdes mindre bra. 😦 Såg samtidigt hur vissa som misskötte sig, såsom att komma lite för sent till uppställning – och då t ex knäppande sista knapparna på uniformen, o d.

Dessa av mina lumparkompisar hamnade på målpluton, som det hette, och verkade mycket belåtna med sin degradering. Sagt och gjort, jag hade lärt mig hur jag kunde få en behaglig ”resa” så jag gjorde likaledes. Hamnade på målplutonen, där mycket gick ut på att i ett snickeri, med t ex schablonmålning och uppsättning skyltar o d.

T2 plutonbild 1959_b1000px

 

Här syns jag som tredje från höger i mittenraden.

Eftersom man ansågs vara vuxen efter denna utbildning, sätter jag punkt för min uppväxt här.

 

Här ett viktigt tillägg:
Hade såklart som alla andra, en hel del kompisar. Hade inte tänkt nämna något om den biten, men här bl.a ett par bilder på mina mesta och bästa kompisar, Kjell Karlsson och Elis, på Lyckbacken, Nordlund, bara måste jag lägga in. Vi hade ju så mycket kul tillsammans 😉 Ja, det blev ett par bilder till …

 

Jag och bästakompisarna Elis Nordlund och Kjell Karlsson Midsommar i Leksand

Jag och bästakompisarna Elis Nordlund och Kjell Karlsson Midsommar i Leksand 1956

 

 

Jan-Inge o Elis gympaövningJan-Inge Jansson (Hedängen) och Elis med en typ av gymnastisk övning som vi brukade ägna oss åt på den tiden

 

Kjell Lid poserar hemma i hallen

Kjell Lid poserar hemma i hallen

 

Bo Unger och jag på trappan hemma i Väsby

Bo Unger och jag på trappan hemma i Väsby

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s